Redan när vi började med IVF pratade jag och min man om adoption. Det har aldrig varit något främmande för nån av oss, utan bara ett annat sätt att få barn. Däremot så är väl inte vi konstigare än andra att man naturligtvis hoppas på biologiska barn och att få gå igenom en graviditet och ha ett spädbarn.
När vi inte kunde sätta in något ägg nu vid vårt senaste IVF-försök så blev det ganska naturligt så att man börjar fundera mer på adoption och vad det innebär. Vi har stått i adoptionskö sedan i januari (hela en månad!) och håller som bäst på att läsa på så mycket som möjligt och försöka välja vilka länder som kan vara aktuella. Det som känns hoppfullt med adoption mot IVF är att om man har ett medgivande vet man i alla fall att barn bara är en tidsfråga. Med IVF är det ju osäkerheten som är mest påfrestande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar