Att ändra fokus

Vad snabbt det går att ändra fokus ändå. Senaste tiden känns det som att adoptionen har varit i fokus. Föräldrautbildning, artiklar att läsa och böcker att fördjupa sig i. Och sen kom den här veckan. Sedan igår när det verkligen blev insättning av två ägg är det mitt nya fokus. Surfar, surfar, surfar om allt som har med insättning, första graviditetssymptom och andras berättelser att göra. På det sättet kan jag förstå att familjerätten inte rekommenderar att man börjar en medgivandeutredning innan man är klar med IVF:andet.

Jag hade en vän som fick barn igår... Vi är inte jättenära vänner men träffas några gånger per år. Jag minns att jag ärligt blev glad när hon berättade att hon var gravid. Vi träffades en gång när hon var i kanske 12:e veckan. Sedan började alla våra problem med nya IVF-försök. Jag har inte orkat träffa henne sedan dess, men har inte heller (tack och lov) behövt berätta varför. Det är ju inte så att man är stolt direkt... Även om det är naturligt att bli avundsjuk. Och det jag kände när jag såg kortet på den lilla bebben var att: "Hoppas att vi också snart får uppleva det där"!

Äggmamma

Det gick jättebra hos läkaren idag. Alla sex ägg hade fortsatt dela sig som de skulle. Det blev alltså 4 i frysen och 2 till mig. Första gången vi fått frysa in ägg. Och det den gången som förväntningarna varit som lägst. Jag fick också tabletter och sprutor som är blodförtunnande som förhoppningsvis ska öka chansen till graviditet. Så nu är jag äntligen äggmamma igen!

Sista gången

Igår var det vår sista träff för föräldrautbildningen. Det var en riktigt bra kväll och tiden bara sprang iväg. Det känns lite konstigt att kursen redan är klar, men samtidigt innebär det att vi kan ställa oss i kö för medgivandeutredning när vi vill sen. Men just nu ligger såklart fokus på insättning av ägg som vi ska göra idag! =)

Tårar av glädje

För ett par timmar sedan ringde läkaren. Han hade lovat ringa för att vi skulle få veta hur många ägg de kunnat befrukta. De hade befruktat 9 st med en metod och 8 st med den andra metoden (minns inte vilket antal med vilken metod). Av de som befruktades med microinjektion var det fyra stycken som fått dubbla kärnor och inte går att använda. Tre stycken med microinjektion och tre stycken med "vanlig" IVF hade blivit befruktade normalt. Hela sex ägg alltså!! Vi som aldrig fått mer än två ägg som varit normalt befruktade. Och inget alls senaste gången. Läkaren sa att det kan ju hända nåt med någon eller några av äggen till imorgon, men med sex stycken totalt ser det ändå bra ut. Jag blev så glad att tårna började rinna och skyndade mig att ringa till maken och berätta. Ser verkligen fram emot en spännande morgondag!

Plockad och klar!

Idag har jag äntligen gjort äggplocket. Jag hade riktigt ont av ägglossningen när jag kom dit, men direkt jag kom in fick jag en tense-apparat, så ganska snart började det kännas lite bättre. Jag fick samma droger som sist och de fungerade lika bra som sist. Det går nog inte att komma ifrån att jag känner en del, men det har gått betydligt bättre de senaste två gångerna. Och resultatet den här gången blev ett ordentligt rekord! Hela 17 ägg! Tidigare har vi som mest haft 8 eller 9 ägg. Läkaren har lovat höra av sig imorgon så vi får veta hur många ägg de kunnat befrukta. Men det är inte förrän på torsdag vi vet vilka som har blivit befruktade som de ska. Nu är det spännande och pirrigt...

Nedräkning

Nu är det inte länge kvar! Imorgon bitti gör vi äggplock. =)

Sista sprutan!

Nu är ägglossningssprutan tagen! Bara att invänta tisdag... Det känns konstigt, spännande, förväntansfullt och lite ångestladdat. Det kan bli en riktigt bra vecka eller en ordentlig skitvecka...

Men jag tycker ju om kaffe!

Idag har jag faktiskt varit ledig! Det har varit jätteskönt att bara ta det lugnt och inte ha något speciellt inplanerat. Jag hade tänkt ta en promenad i det fina vädret, men känner att det spänner lite för mycket i magen. Det börjar kännas att det finns en hel del där inne nu! Jag har mest suttit i soffan och surfat och läst. Jag har börjat läsa en ny adoptionsbok som heter "Linnea från Yujiang". Den är skriven av en adoptivpappa och jag tycker att den är jättebra! Det känns rätt skönt att läsa en bok som är en biografi istället för bara rent teoretiska böcker.

Och så kaffet då... Jag dricker normalt fyra koppar om dagen. Från igår har jag dragit ner till tre och om det lyckas så vi kan göra en insättning av ägg kommer jag att gå ner till två koppar. Men det är ju så gott med kaffe! Det går rätt bra, jag känner mig bara lite tröttare. Lite godis kanske kan göra mig pigg? =)

Tid för äggplock

Idag var vi hos läkaren för att se hur äggblåsorna såg ut. Det var många blåsor, men lite för små än så länge. Jag ska fortsätta med hormonsprutorna idag och två dagar till och ta ägglossningssprutan på söndag. Sen på tisdag är det dags för plock! Läkaren sa att eftersom det varit problem med själva befruktningen tidigare så ska de prova att både både befrukta äggen som de gjort tidigare och även ta några ägg och testa att låta spermien simma in i ägget. Om det blir tillräckligt många ägg för att testa båda metoderna vill säga. Det känns riktigt spännande inför tisdag och lite mer hoppfullt än tidigare.

Utbildning igen

Jag har just kommit hem från föräldrautbildningen som börjat igen efter två veckors uppehåll. Bland annat såg vi en dokumentärfilm som heter "Min dotter från Kina". Den handlar om några ensamstående kvinnor som adopterar från Kina. Dokumentärerna är i tre delar. Den första när de åker till Kina, den andra när barnen är ca 3 år och den tredje när barnen är ca 10 år. Vi såg den andra filmen. Faktiskt jättebra filmer! En kvinna sa att "det finns alltid tre personer som tänker på min dotter varje dag" och syftade på de biologiska föräldrarna också. Då började jag tänka på de stackars föräldrar som känner att de inte har något annat val än att lämna bort sina barn. Det måste vara fruktansvärt! Det är lätt att bara tänka på sin egen del av adoptionen som leder till att man själv blir förälder. Men i de flesta fall finns det ju biologiska föräldrar någon annanstans i världen som har lämnat bort sitt barn för att vi ska få det...

Det här var vår näst sista kurskväll, så om precis en vecka så har vi fått vårt kursintyg och kan påbörja hemutredningen om vi vill!

Och imorgon är det dags för läkarbesök för att se om äggblåsorna har växt som de ska. Spännande, spännande!

Nu går det undan!

Jag är ju lite av ett kontrollfreak och det gäller naturligtvis det här med adoption också. Jag är inne på AC:s sida ett par gånger om dagen för att se om fler barn har blivit adopterade. Idag har det varit nya siffror varje gång jag kollat. Totalt har 7 barn blivit adopterade idag! Det är nästan lika många barn som under hela februari. Det känns jätteroligt.

I fjol var det betydligt fler barn som hade adopterats under de här månaderna. Men jag kan inte vara annat än glad för de 28 par/ensamstående som i år har fått bli föräldrar efter lång väntan!

Det mest spännande som har hänt i mitt eget liv är att jag tagit blodprov idag och fått veta att jag ska fortsätta med samma hormondos.

Söndagskänsla

Det är ju alltid lite vemodigt när det är söndag kväll och helgen snart är slut. Däremot känns det rätt ok den här söndagen eftersom det händer så mycket till veckan. Imorgon ska jag ta blodprov för att få veta vilken hormondos jag ska fortsätta med. På onsdag fortsätter föräldrautbildningen efter uppehållet och på torsdag ska jag på ultraljud för att se hur äggblåsorna ser ut. Mycket spännande till veckan alltså!

Vår hemlighet

Under hela processen med IVF har vi varit öppna mot våra föräldrar och närmaste vänner om våra försök. Efter att vi inte kunde sätta in några ägg på förra försöket kände jag att jag inte riktigt orkar med att berätta och förklara när det inte går bra. Den här gången har vi därför bestämt oss för att inte berätta att vi ska göra ett nytt försök. Vi har bara sagt att vi nog kommer att vänta ett tag efter senaste försöket. Det är inte så att våra föräldrar inte har stöttat oss för det har de verkligen, men efter ett misslyckat försök är det så jobbigt att prata om. Men tänk vad glada och överraskade de skulle bli om vi plötsligt berättar att vi ska ha barn! =)

Hur ska det gå med sticket?

Ja, idag är alltså maken borta och jag ska ta hormonsprutan själv ikväll... Jag har bara gjort det en gång tidigare. Lite svårt är det att sticka sig själv, men måste man så måste man! Jag är trots allt lite glad idag. Var inne på AC:s hemsida och såg att det adopterats två barn från Indien! Kul att det verkar vara igång igen. Ju fler länder, ju bättre!

Stick den i magen!

Idag var jag alltså och tog blodprov och gjorde ultraljud. Allt gick bara bra och jag ska börja med första hormonsprutan ikväll! Det känns kul att få köra igång, även om det naturligtvis är nervöst eftersom det inte gick bra sist. Dessutom är maken borta imorgon kväll, så jag måste ta sprutan själv... Jag brukar slippa göra det, men nöden har ingen lag. Det är bara att köra in den i magen!

Pirr i magen

Imorgon ska jag till läkaren. Jag ska göra ett första ultraljud för att se att allt ser bra ut och blodprov för att se om sprayen har hjälpt så att jag är nedreglerad. Om allt går som det ska får jag förhoppningsvis börja med sprutorna i veckan. Egentligen är det nog inte själva det här läkarbesöket jag är nervös för. Det jag är nervös för är att hela processen drar igång igen och rädslan för att äggen inte ska dela sig som de ska den här gången heller. Jag har nog aldrig haft så låga förväntningar inför ett försök. Men det kanske kan vara bra. Då borde jag ju inte bli lika besviken om det inte går vägen.

Nio månader eller 3 år?

Det känns som att jag senaste tiden mest har skrivit om adoption. Ändå håller jag på att spraya för fullt för nästa IVF-försök. Det är nog lite så att det inte känns riktigt verkligt förrän man börjar med sprutorna och ser att äggblåsorna växer som de ska. Eftersom tankarna mycket handlat om adoption på slutet så har tidshorisonten ställts in på en tre år eller däromkring. Sjukt långt borta känns det! Men samtidigt kan det ju vara så att vi lyckas med IVF:en den här gången och då är det bara 9 månader bort! Det känns jättekonstigt att det kan vara sån skillnad i tid att uppnå samma mål...

Kan man räkna ut sannolikheten?

Jag har alltid tyckt om att veta. Att ha koll på saker. Att vara ofrivilligt barnlös är verkligen något som man inte kan påverka. Det går inte att veta OM man kommer att bli gravid och i så fall NÄR. Jag har många gånger funderat på hur man ändå orkat med denna ovisshet i flera års tid. Jag har kommit fram till att det nog är för att det hela tiden har handlat om nästa försök. Jag har räknat dagarna tills jag fått börja med sprayen, dagarna till första läkarbesöket, dagar till sprutstart och nedräkning till äggplock. Och efter ett misslyckat försök är det bara att börja om med räkningen. När det gäller adoption är det mycket svårare. För alla länder står det ungefärlig kötid, men det är ändå så svårt att veta. Så naturligtvis har jag försökt räkna på sannolikheten. Jag vet precis hur många som står i kö till varje land och hur många barn som adopterades från det landet i fjol. Nåt man också märker är att många står i kö till flera länder. Så hur många står i kö totalt? Det har jag naturligtvis också räknat på! Sammanlagt är det strax under 200 st som står i kö till de länder som AC har. Och i fjol var det drygt 300 barn som adopterades genom AC. Så även om 100 nya skulle hamna i kön före oss skulle alla dessa kunna få skicka sina ansökningar till sina valda länder i år. Kanske dumt att spekulera, men jag vill ju ha koll!

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Idag har jag en sån där negativ dag. En dag när det känns som att vi aldrig kommer att få barn. Att alla i hela världen är gravida eller har fått sina 2,4 barn. Det är jättejobbigt när känslan kommer över en att det är så orättvist och när det känns som att man inte orkar längre. Jag tänkte idag att skulle jag betala 500 000 kronor om jag kunde få ett barn direkt? Adopterat eller biologiskt. Och det skulle jag. Längtan är så stark att det är värt nästan vad som helst. Men det är bara att fortsätta vänta och hoppas att det är en mindre negativ dag imorgon.

Söndag i soffan

Det känns jättemysigt att jag de senaste helgerna har spenderat stor del av tiden i soffan med en bok om adoption. Just nu läser jag en bok som heter "Tio tusen sorger" och handlar om en flicka som blir adopterad från Korea när hon är ungefär 6 år gammal. Det är intressant att läsa en bok ur ett adoptivbarns synvinkel, eftersom de andra böckerna jag läst är om adoptivföräldrars upplevelser. Det märks också att man lärt sig en del av föräldrautbildningen när det gäller anknytning, trygghet av saker från tiden innan adoptionen och att prata om de biologiska föräldrarna. Och ingen av de sakerna gör adoptivföräldrarna i den här boken. Den är ju lite extrem, men väldigt intressant och bra skriven.

Två små månader

Idag har vi stått i kö i två månader för adoption. Första månaden gick jättelångsamt och den här månaden har gått supersnabbt. Men tänk hur många månader det är kvar innan det är aktuellt med adoption... Just nu känns det ändå som att det går fort framåt eftersom det är saker i adoptionsprocessen som ska göras. Nu är vi mitt uppe i föräldrautbildningen och sen blir det hemutredningen. Det jag fasar för är tiden efter hemutredningen när det bara är väntan.... Vad ska man då göra för att tiden ska gå snabbare?