Hur många barn får man adoptera?

Varje dag kollar jag på Adoptionscentrums hemsida för att se om fler barn har blivit adopterade och om det kommer nyheter från de olika länderna. Det jag också tittar på som kanske är ännu mer spännande är den sida de har för barn som söker föräldrar. Det är barn som har särskilda behov eller av olika anledningar behöver det lilla extra av sina blivande föräldrar. När jag tittar på sidan så vill jag bara adoptera alla barnen! Min man sa igår att det kanske är tur att vi inte har något medgivande än för då vet man aldrig var det skulle sluta. Det blir ju spännande att se hur det ska gå när vi väl har vårt medgivande. =)

Kanske inte så länge kvar

På vägen från jobbet idag så försökte jag räkna ut ungefär hur länge det är kvar tills vi förhoppningsvis kan sätta in frysta ägg. Det var mest för att veta hur många veckor jag skulle hinna träna innan som jag började räkna. Jag kom fram till att det antagligen bara är lite drygt 4 veckor kvar. Vad snabbt det går ändå!

Det här året händer det

Under 2011 och början av 2012 hade vi nog vår jobbigaste period i IVF-svängen. I augusti gjorde vi ett äggplock och fick två ägg som kunde sättas tillbaka. Inget plus på stickan tyvärr. Efter det hade vi två svängar i rad där äggblåsorna inte utvecklades jämnt utan vardera gången fick jag en stor cysta som gjorde att de andra blåsorna inte kunde växa som de skulle. Vi fick avbryta innan äggplock båda gångerna. I början av 2012 gjorde vi nästa försök och den här gången gick det bra och blev äggplock, men äggen befruktades inte som de skulle och det blev ingen insättning. Väldigt många månader av försök som inte ledde till nåt.

Förra försöket vi gjorde gick riktigt bra och vi fick till och med frysisar för första gången. Nu känns det i alla fall som att vi får försöka även om vi inte lyckats. Nästa steg är att göra insättning av frysta ägg (om de klarar upptiningen). Sedan har vi ett IVF-försök kvar. Vi har sagt att innan det här året är slut så ska vi vara klara med IVF. Antingen genom att det blir barn eller att vi gjort våra försök. På nåt sätt känns det bra att se ett slut på IVF-processen som har tagit betydligt längre tid än vi först trodde. Blir det inga barn på det sättet kan vi helt ställa in oss på adoption.

Igår fick vi veta

Igår hade jag telefontid med läkaren och vi lade upp en ny plan för vårt första FET-transfer. Jag fick börja med p-piller igår för att få igång mensen. Sen när den kommer ska jag börja med hormoner inför insättning av frysta ägg. Den här gången ska jag också få kortison-piller. Ja, förutom Trombyl och blodförtunnande sprutor som jag hade förra gången. Känns som en hel piller- och sprutfabrik. Men vad gör man inte för att maxa sina chanser? Känns kul att det knappt blir nån väntetid mellan det här och förra försöket.

Hade faktiskt tänkt skippa träningen idag, men maken tvingade iväg mig och det är jag glad för. Inte börja slappa redan första veckan!

Börja om från början, börja om på nytt

Idag hade jag officiell testdag efter IVF-försöket. Jag testade ju redan för en vecka sedan, men testade igen idag eftersom de vill att man gör det. Inte gravid. Men det visste jag ju redan. Jag ringde till kliniken för att få veta om vi hinner göra insättning av frysta ägg innan sommaren. Sköterskan sa att det ska vi hinna med och läkaren hade en telefontid redan imorgon. Det känns spännande att redan imorgon få börja lägga upp en plan för ett nytt försök. Det känns också bra att jag kommit igång med träningen och varit på tre pass sedan jag började. Nu är det bara att fortsätta hålla i det!

Dubbla chansen

Vi har nu stått i kö i drygt tre månader genom Adoptionscentrum. Det kändes helt rätt för oss med tanke på länderna de har. Inför adoption så vet man att det inte går att korta ner tiden, utan det är bara vänta och vänta som gäller. Det vi har funderat på nu på slutet är om det går att korta ner tiden inför en eventuell andra adoption. Man blir ju inte yngre direkt. Därför har vi nu också ställt oss i kö till BFA. Och vem vet, det kanske blir så att vårt första barn blir genom BFA?

Det nya livet

Idag har jag tränat för första gången på närmare 3 månader! Jag köpte nya träningskläder i veckan för att få lite motivation och i förmiddags var jag på ett Indoor walking-pass. Rätt tuff början efter ett så långt uppehåll. När jag kände mig trött så tänkte jag bara på min dumma kropp som inte vill samarbeta och låta äggen som sätts in sitta kvar och så "straffade" jag den genom att ta i lite extra. Rätt effektivt faktiskt! Jag hoppas att jag kan hålla i träningen nu och ta mig iväg 3-4 gånger i veckan. Det känns som att tiden som soffpotatis är över nu.

Bättre lycka nästa gång...

Jaha, då var det kört för den här gången... Mensen började igår och jag har testat idag. Ett stort fet minus på stickan som vanligt. Det känns som att jag blir mest besviken på mig själv för att jag alltid börjar hoppas att det ska gå vägen. Och det tragiska är att den här gången har jag knappt orkat bli ledsen. Det är som att det finns färre tårar kvar för varje gång.

Jag har testdag nästa tisdag, så efter det ska jag ringa kliniken och höra om vi hinner med att göra ett FET innan deras sommaruppehåll eller om det bli först till hösten.

För att klara av att gå vidare efter ett misslyckat försök måste jag alltid lägga upp en liten plan vad jag ska lägga fokus på inför nästa försök. Det brukar alltid ha att göra med att träna och äta rätt. Det känns skönt att få komma igång med träningen även fast jag har suttit väldigt skönt i soffan.

Men först ska jag dränka det här misslyckandet i godis och tårta! Träning får det bli sen.

Vila, godis och pilla naveln

Det har varit himla skönt att ha en lugn påsk hemma. Vi har mest fixat och donat lite, suttit i soffan och ätit massa påskgodis! Det känns som ett bra andningshål inför veckan som kommer. Den veckan när jag kommer att gå med andan i halsen och bara hoppas på att mensen inte kommer. Den absolut värsta veckan i hela den här processen. Men idag ska vi få besök av familjen och fika och ha det trevligt!

Mellan hopp och förtvivlan

Nu är det två veckor kvar. Två veckor som kommer att vara hur långa som helst och helt fokuserade på att tänka, tro, hoppas och misstro. Är det här ett tecken, är det där ett tecken? Och hur får man tiden att gå? På dagarna när jag är på jobbet går det bra, men det är svårare på kvällarna. Det går inte att komma ifrån tankarna och att låta bli att surfa runt på forum, sidor med graviditetssymptom och symptom på att ägget fäster. Ska sätta mig och rulla tummarna lite till och vänta på att tiden ska gå...