Stick den i magen!

Idag var jag alltså och tog blodprov och gjorde ultraljud. Allt gick bara bra och jag ska börja med första hormonsprutan ikväll! Det känns kul att få köra igång, även om det naturligtvis är nervöst eftersom det inte gick bra sist. Dessutom är maken borta imorgon kväll, så jag måste ta sprutan själv... Jag brukar slippa göra det, men nöden har ingen lag. Det är bara att köra in den i magen!

Pirr i magen

Imorgon ska jag till läkaren. Jag ska göra ett första ultraljud för att se att allt ser bra ut och blodprov för att se om sprayen har hjälpt så att jag är nedreglerad. Om allt går som det ska får jag förhoppningsvis börja med sprutorna i veckan. Egentligen är det nog inte själva det här läkarbesöket jag är nervös för. Det jag är nervös för är att hela processen drar igång igen och rädslan för att äggen inte ska dela sig som de ska den här gången heller. Jag har nog aldrig haft så låga förväntningar inför ett försök. Men det kanske kan vara bra. Då borde jag ju inte bli lika besviken om det inte går vägen.

Nio månader eller 3 år?

Det känns som att jag senaste tiden mest har skrivit om adoption. Ändå håller jag på att spraya för fullt för nästa IVF-försök. Det är nog lite så att det inte känns riktigt verkligt förrän man börjar med sprutorna och ser att äggblåsorna växer som de ska. Eftersom tankarna mycket handlat om adoption på slutet så har tidshorisonten ställts in på en tre år eller däromkring. Sjukt långt borta känns det! Men samtidigt kan det ju vara så att vi lyckas med IVF:en den här gången och då är det bara 9 månader bort! Det känns jättekonstigt att det kan vara sån skillnad i tid att uppnå samma mål...

Kan man räkna ut sannolikheten?

Jag har alltid tyckt om att veta. Att ha koll på saker. Att vara ofrivilligt barnlös är verkligen något som man inte kan påverka. Det går inte att veta OM man kommer att bli gravid och i så fall NÄR. Jag har många gånger funderat på hur man ändå orkat med denna ovisshet i flera års tid. Jag har kommit fram till att det nog är för att det hela tiden har handlat om nästa försök. Jag har räknat dagarna tills jag fått börja med sprayen, dagarna till första läkarbesöket, dagar till sprutstart och nedräkning till äggplock. Och efter ett misslyckat försök är det bara att börja om med räkningen. När det gäller adoption är det mycket svårare. För alla länder står det ungefärlig kötid, men det är ändå så svårt att veta. Så naturligtvis har jag försökt räkna på sannolikheten. Jag vet precis hur många som står i kö till varje land och hur många barn som adopterades från det landet i fjol. Nåt man också märker är att många står i kö till flera länder. Så hur många står i kö totalt? Det har jag naturligtvis också räknat på! Sammanlagt är det strax under 200 st som står i kö till de länder som AC har. Och i fjol var det drygt 300 barn som adopterades genom AC. Så även om 100 nya skulle hamna i kön före oss skulle alla dessa kunna få skicka sina ansökningar till sina valda länder i år. Kanske dumt att spekulera, men jag vill ju ha koll!

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Idag har jag en sån där negativ dag. En dag när det känns som att vi aldrig kommer att få barn. Att alla i hela världen är gravida eller har fått sina 2,4 barn. Det är jättejobbigt när känslan kommer över en att det är så orättvist och när det känns som att man inte orkar längre. Jag tänkte idag att skulle jag betala 500 000 kronor om jag kunde få ett barn direkt? Adopterat eller biologiskt. Och det skulle jag. Längtan är så stark att det är värt nästan vad som helst. Men det är bara att fortsätta vänta och hoppas att det är en mindre negativ dag imorgon.

Söndag i soffan

Det känns jättemysigt att jag de senaste helgerna har spenderat stor del av tiden i soffan med en bok om adoption. Just nu läser jag en bok som heter "Tio tusen sorger" och handlar om en flicka som blir adopterad från Korea när hon är ungefär 6 år gammal. Det är intressant att läsa en bok ur ett adoptivbarns synvinkel, eftersom de andra böckerna jag läst är om adoptivföräldrars upplevelser. Det märks också att man lärt sig en del av föräldrautbildningen när det gäller anknytning, trygghet av saker från tiden innan adoptionen och att prata om de biologiska föräldrarna. Och ingen av de sakerna gör adoptivföräldrarna i den här boken. Den är ju lite extrem, men väldigt intressant och bra skriven.

Två små månader

Idag har vi stått i kö i två månader för adoption. Första månaden gick jättelångsamt och den här månaden har gått supersnabbt. Men tänk hur många månader det är kvar innan det är aktuellt med adoption... Just nu känns det ändå som att det går fort framåt eftersom det är saker i adoptionsprocessen som ska göras. Nu är vi mitt uppe i föräldrautbildningen och sen blir det hemutredningen. Det jag fasar för är tiden efter hemutredningen när det bara är väntan.... Vad ska man då göra för att tiden ska gå snabbare?