Söndagskänsla

Det är ju alltid lite vemodigt när det är söndag kväll och helgen snart är slut. Däremot känns det rätt ok den här söndagen eftersom det händer så mycket till veckan. Imorgon ska jag ta blodprov för att få veta vilken hormondos jag ska fortsätta med. På onsdag fortsätter föräldrautbildningen efter uppehållet och på torsdag ska jag på ultraljud för att se hur äggblåsorna ser ut. Mycket spännande till veckan alltså!

Vår hemlighet

Under hela processen med IVF har vi varit öppna mot våra föräldrar och närmaste vänner om våra försök. Efter att vi inte kunde sätta in några ägg på förra försöket kände jag att jag inte riktigt orkar med att berätta och förklara när det inte går bra. Den här gången har vi därför bestämt oss för att inte berätta att vi ska göra ett nytt försök. Vi har bara sagt att vi nog kommer att vänta ett tag efter senaste försöket. Det är inte så att våra föräldrar inte har stöttat oss för det har de verkligen, men efter ett misslyckat försök är det så jobbigt att prata om. Men tänk vad glada och överraskade de skulle bli om vi plötsligt berättar att vi ska ha barn! =)

Hur ska det gå med sticket?

Ja, idag är alltså maken borta och jag ska ta hormonsprutan själv ikväll... Jag har bara gjort det en gång tidigare. Lite svårt är det att sticka sig själv, men måste man så måste man! Jag är trots allt lite glad idag. Var inne på AC:s hemsida och såg att det adopterats två barn från Indien! Kul att det verkar vara igång igen. Ju fler länder, ju bättre!

Stick den i magen!

Idag var jag alltså och tog blodprov och gjorde ultraljud. Allt gick bara bra och jag ska börja med första hormonsprutan ikväll! Det känns kul att få köra igång, även om det naturligtvis är nervöst eftersom det inte gick bra sist. Dessutom är maken borta imorgon kväll, så jag måste ta sprutan själv... Jag brukar slippa göra det, men nöden har ingen lag. Det är bara att köra in den i magen!

Pirr i magen

Imorgon ska jag till läkaren. Jag ska göra ett första ultraljud för att se att allt ser bra ut och blodprov för att se om sprayen har hjälpt så att jag är nedreglerad. Om allt går som det ska får jag förhoppningsvis börja med sprutorna i veckan. Egentligen är det nog inte själva det här läkarbesöket jag är nervös för. Det jag är nervös för är att hela processen drar igång igen och rädslan för att äggen inte ska dela sig som de ska den här gången heller. Jag har nog aldrig haft så låga förväntningar inför ett försök. Men det kanske kan vara bra. Då borde jag ju inte bli lika besviken om det inte går vägen.

Nio månader eller 3 år?

Det känns som att jag senaste tiden mest har skrivit om adoption. Ändå håller jag på att spraya för fullt för nästa IVF-försök. Det är nog lite så att det inte känns riktigt verkligt förrän man börjar med sprutorna och ser att äggblåsorna växer som de ska. Eftersom tankarna mycket handlat om adoption på slutet så har tidshorisonten ställts in på en tre år eller däromkring. Sjukt långt borta känns det! Men samtidigt kan det ju vara så att vi lyckas med IVF:en den här gången och då är det bara 9 månader bort! Det känns jättekonstigt att det kan vara sån skillnad i tid att uppnå samma mål...

Kan man räkna ut sannolikheten?

Jag har alltid tyckt om att veta. Att ha koll på saker. Att vara ofrivilligt barnlös är verkligen något som man inte kan påverka. Det går inte att veta OM man kommer att bli gravid och i så fall NÄR. Jag har många gånger funderat på hur man ändå orkat med denna ovisshet i flera års tid. Jag har kommit fram till att det nog är för att det hela tiden har handlat om nästa försök. Jag har räknat dagarna tills jag fått börja med sprayen, dagarna till första läkarbesöket, dagar till sprutstart och nedräkning till äggplock. Och efter ett misslyckat försök är det bara att börja om med räkningen. När det gäller adoption är det mycket svårare. För alla länder står det ungefärlig kötid, men det är ändå så svårt att veta. Så naturligtvis har jag försökt räkna på sannolikheten. Jag vet precis hur många som står i kö till varje land och hur många barn som adopterades från det landet i fjol. Nåt man också märker är att många står i kö till flera länder. Så hur många står i kö totalt? Det har jag naturligtvis också räknat på! Sammanlagt är det strax under 200 st som står i kö till de länder som AC har. Och i fjol var det drygt 300 barn som adopterades genom AC. Så även om 100 nya skulle hamna i kön före oss skulle alla dessa kunna få skicka sina ansökningar till sina valda länder i år. Kanske dumt att spekulera, men jag vill ju ha koll!