En av de saker jag tycker är svårast med att ha varit barnlös så länge är att det går så mycket upp och ner när det gäller att umgås med barn och se och höra om andras graviditeter. Det har funnits perioder då det har varit jättejobbigt att umgås med mina syskonbarn medan jag nu inte skulle kunna få nog av dem. Andras graviditeter har nog alltid känts lika jobbiga, men på olika sätt. Tidigare har det nog mer handlat om "när ska jag få uppleva det där", nu är det mer "det är inte säkert att jag någonsin kommer att få uppleva det där". Två helt olika typer av sorger.
För en vecka sedan var vi hemma hos en kompis och hennes man. Det var säkert ett halvår sedan vi träffades sist. På nåt sätt anade jag direkt att hon var gravid. Jag tycker att det syntes på brösten, hon hade också en ganska rak tröja och det såg ut som att kjolen under hade en hög midja. Och det kom ju fram senare på kvällen också att hon var gravid. Jag blev naturligtvis jätteglad för deras skull, samtidigt som jag bara ville gråta. Både för att det känns så orättvist att inte jag lyckas bli gravid, men också för att jag känner mig så ensam och utanför. Jag vill också kunna prata om graviditetssymptom, berätta för folk att vi ska ha barn och se magen växa!
På vägen hem pratade jag och maken om det och kom fram till att för mig kändes det värst med tjejer som är gravida och för honom är det värst att umgås med barn för att längtan är så stor.
En helt annan känsla fick jag idag när jag fick veta att ett par som vi gick föräldrautbildningen med ska ha barn. Då var det bara total glädje! Ren lycka att känna att några som vi vet har kämpat och längtat på samma sätt som vi har lyckats!
Tänk att det kan vara så olika vad man känner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar