Pirrigt inför imorgon

Imorgon ska vi till kliniken på ultraljud för att se hur äggblåsorna ser ut. Det känns spännande, men samtidigt är jag lite orolig att de inte har växt till sig som de ska eller att jag fått en cysta. Det har hänt två gånger tidigare och vi har då varit tvungna att avbryta. Den här gången har jag varit spänd i magen sedan kanske fjärde dagen med sprutorna. Jag har inte direkt ont, men är uppsvälld och kan inte äta så mycket åt gången. Förhoppningsvis är det ett tecken på att äggblåsorna frodas!

Den som väntar tills imorgon får se!

Frågan man inte vill ha

När man är över 30 och har hållit på att försöka få barn i flera år som vi har är en av de känsligaste frågorna man kan få "och när har ni tänkt skaffa barn". Vi är ju inte helt öppna med vår process. Det är bara närmaste vännerna och familjen som vet om att vi försöker. Men det finns faktiskt en fråga som är värre och den fick jag idag.

På lunchen idag satt vi några stycken och pratade och jag berättade om att vi ska flytta till Stockholm och att allt är väldigt öppet just nu med att sälja huset, hitta jobb och boende. Vi småpratade lite och en av tjejerna som jag inte känner så mycket frågade: - När är det beräknat då?
Jag förstod inte riktigt vad hon menade och frågade om hon menade flytten.
- Ja, men jag trodde att du var gravid.
Man blir ju lite paff när det antagandet kommer, men jag skojade till det och sa att jag har ju haft en riktigt bra semester och att vikten berodde på det. Hon ville tydligen inte riktigt förstå vad jag sa eller så blev hon så nervös när jag berättade att det inte var så, så hon sa: -Jaha, jag tycker att det har varit så rätt länge.

Som tur var började vi prata om annat, men det kändes ju lite pinsamt. Själv är jag rätt tålig och jag vet att jag har lätt att få en riktigt rund mage när jag går upp i vikt och hormonsprutorna gör ju inte det hela bättre. Så egentligen är det ju mest pinsamt för den som frågar.

Det som kanske inte är så roligt är att det inte är första gången det händer... Och vad svarar jag den dagen vi är klara med IVF och gått vidare med adoption: -Tackar som frågar, men jag kan inte bli gravid.

Ja, det är som sagt tur att jag är hårdhudad och inte tar åt mig så lätt, men jag tycker att det egentligen är konstigt hur lätt folk slänger ur sig frågan om att skaffa barn och eventuell graviditet. Det är ju en jättestor fråga! Man kanske försöker och inte lyckas, eller är inte överens om det är läge att börja försöka eller inte. Mycket personligt är det ju.

Men nästa gång någon frågar om jag är gravid så ska jag svara:
-Näe, jag är faktiskt bara lite fet!

Sommarens stora beslut

Det hände en stor grej i början av sommaren. Jag och maken bestämde att vi ska flytta till Stockholm. Vi har funderat på att flytta länge, men eftersom våra IVF:er och avbrutna försök dragit ut på tiden har det inte varit aktuellt. Nu har vi fattat beslutet att när denna IVF är klar, så drar vi! Skulle det mot förmodan bli en graviditet så får vi naturligtvis skjuta på planen lite, men flytt blir det. Det känns faktiskt jättespännande och roligt, men nervöst också förstås. Nytt boende, nya jobb och ny stad. Det är kanske inte så vanligt att man flyttar ifrån sin släkt när man är på väg att skaffa barn, men vi kände att nu är det dags att göra nåt som vi vill! Efter fem år som bara kretsat kring barn som inte vill bli till. Näe, nu är det faktiskt vår tur att uppfylla våra andra drömmar också!

Imorgon sticks det!

Idag var jag och tog blodprov för att se om jag var nedreglerad och var också på ultraljud för att se att allt såg bra ut. Ultraljudet gick bra, men läkaren ville ändå vänta på blodprovet innan vi bestämde något. På eftermiddagen ringde en sköterska och sa att jag får börja med hormonsprutorna imorgon. Jihoo, äntligen är vi igång igen! 20 augusti ska jag ta blodprov igen för att se om hormondosen behöver ändras. Sedan är det dags för ultraljud igen den 23 augusti. Går allt som det ska blir det äggplock under vecka 35.

IVF nr 4, here we come! =)

Lite pirrigt

Imorgon är det dags för blodprov och ultraljud för att se om jag är nedreglerad så det går att börja med hormonsprutorna. Det känns lite pirrigt. Det skulle kännas jobbigt att behöva fortsätta med sprayen en vecka till eftersom jag får såna humörssvängningar. Samtidigt känns det spännande och lite overkligt att det snart är dags för nästa försök!

Andras barn och graviditeter

En av de saker jag tycker är svårast med att ha varit barnlös så länge är att det går så mycket upp och ner när det gäller att umgås med barn och se och höra om andras graviditeter. Det har funnits perioder då det har varit jättejobbigt att umgås med mina syskonbarn medan jag nu inte skulle kunna få nog av dem. Andras graviditeter har nog alltid känts lika jobbiga, men på olika sätt. Tidigare har det nog mer handlat om "när ska jag få uppleva det där", nu är det mer "det är inte säkert att jag någonsin kommer att få uppleva det där". Två helt olika typer av sorger.

För en vecka sedan var vi hemma hos en kompis och hennes man. Det var säkert ett halvår sedan vi träffades sist. På nåt sätt anade jag direkt att hon var gravid. Jag tycker att det syntes på brösten, hon hade också en ganska rak tröja och det såg ut som att kjolen under hade en hög midja. Och det kom ju fram senare på kvällen också att hon var gravid. Jag blev naturligtvis jätteglad för deras skull, samtidigt som jag bara ville gråta. Både för att det känns så orättvist att inte jag lyckas bli gravid, men också för att jag känner mig så ensam och utanför. Jag vill också kunna prata om graviditetssymptom, berätta för folk att vi ska ha barn och se magen växa!

På vägen hem pratade jag och maken om det och kom fram till att för mig kändes det värst med tjejer som är gravida och för honom är det värst att umgås med barn för att längtan är så stor.

En helt annan känsla fick jag idag när jag fick veta att ett par som vi gick föräldrautbildningen med ska ha barn. Då var det bara total glädje! Ren lycka att känna att några som vi vet har kämpat och längtat på samma sätt som vi har lyckats!

Tänk att det kan vara så olika vad man känner!

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Nu har jag snart sprayat i två veckor! Det är märkligt att sprayveckorna och sprutdagarna kan gå rätt fort, men väntan efter insättning alltid går såååå långsamt.... Sprayen som jag har nu känns som att den är lite starkare än den jag haft tidigare. I början kändes det som att jag skulle nysa hela tiden. Jag har lite problem med sömnen också, men jag vet inte om det beror på sprayen eller att det är mycket annat just nu. Humöret däremot är det inget snack om att det måste vara sprayen. Annars blir jag riktigt orolig... Jag kan bli så arg så jag kokar för minsta lilla grej och det går inte riktigt över heller. Jag blev sur på maken för en skitgrej, men det kändes som världen skulle gå under. Till slut var jag tvungen att åka och träna för att få ut all energi. Jättejobbigt att vara värsta bitchen! Och sen har jag också jättelätt för att bli ledsen. Sen kan jag stunden efter vara sprudlande glad.

På tisdag ska jag ta blodprov för att se om jag är nedreglerad och vi ska på ultraljud också. Hoppas verkligen att allt ser bra ut, så vi får köra igång!